Blogg? Jag? Näää....
Fast tydligen jo. Jag skriver visserligen lite "hobbydagbok" på ett annat ställe i cybervärlden, men där är jag inte anonym så vem vågar vara ärlig och rak då? Inte jag i alla fall... Japp, fegis det är jag. En 29-årig kyckling.
Tja, jag är hur som haver en 29-årig kille - märk väl att valet av 'kille' framför 'man' är fullt medvetet - från en medelliten stad i sydöstra hörnan av vårt tydligen ganska avlånga land.
*sätter på lite Enya för att komma i stämning så här mitt i natten*
Jobbar gör jag på ett sånt där drygt ställe där man sitter vid ett dumt skrivbord, svarar i en dum telefon och skriver dumma brev och dumma fax till dumma företagskunder. Vad jag vill göra när jag blir stor vet jag inte. Alltså är jag liten. Eller just det.. jag är ju en kyckling... Så var det ja.
Finns det något mer man brukar skriva i sådana här bloggar? Tja, jag kan ju sammanfatta lite mer om den här kycklingens liv så här långt. För tillfället så kan vi skita i de första 27 åren. Har nämligen inga planer på att skriva någon självbiografi än. Fast vem vet... Skulle den här lilla saken dra åt sig en 4-5 läsare så kanske man får tänka om (:
Fram till oktober förra året var jag lycklig sambo... eh nej, jag börjar om igen. Fram till oktober förra året var jag sambo. Sedan blev jag icke-sambo. Och flyttade tillbaka till min hemstad från Smålands skogar dit jag flyttade innan. Blev väl inte så värst lycklig då heller visserligen, men potential fanns. I alla fall i några veckor. Sedan träffade jag en tjej ute. Vi kan kalla henne för Marlene. En tjej som precis som jag själv inte ville ha något förhållande utan njuta av friheten och kravlösheten av att vara själv. Nu vet jag vad alla ni tänker... " Det han egentligen säger är att de ville kunna knulla runt utan känsloförbindelser, fast han vågar inte skriva det rakt ut." Ni är alla förlåtna. Och ni har alla fel. Vi knullade inte alls. Visst, vi hånglade visst lite i början, men that's it. Annars så började vi umgås som VÄNNER. Skitskönt. En tjej som det klaffar med helt som man slipper känslotjafs med. Perfekt ju.
Usch, nu börjar jag bli långrandig... har väl tappat runt 20% av alla läsare vid denna punkten. Men till er som är kvar: ni har en hel del godbitar att se fram emot, så plöj vidare bara (:
Den här perfekta, utopiska vänskaps/singel-tjofräset visade sig vara just utopiskt. Tog väl en månad sen kom den här kycklingen på att han var kär. Igen. Ärlig och rak som han är så berättade han detta för sin käresta, som handlöst blev lika kär hon... eller blev hon? Nä hon blev ju inte det. Hon sade typ att det var synd att jag kände så, men hon hade ju som sagt "bestämt sig" för att vara singel. Inget ont om henne nu om ni tror det. Herre gud, hon kunde ju lika lite rå för att hon inte blev kär i mig som jag kunde rå för att jag blev det. Vi fortsatte iaf att träffas och kolla på film o sånt där trevligt som vänner gör.
Ohållbart i längden, det visste jag. För jag kunde inte knäppa med fingret och plötsligt inte vara kär. Lika lite som jag kunde knäppa med fingret så att hon blev kär i mig. Så jag träffade en annan tjej. Maria får hon heta här inne. Tänkte att hon kunde hjälpa mig komma över Marlene. Maria verkade nämligen väldigt väldigt intresserad, och det väldigt väldigt snabbt. Sedan skadade det inte att hon var 19 år, oskuld och onormalt snygg (:
Nu ska jag avsluta dagens... jag menar nattens blogg som vilken annan såpa som helst, nämligen med en liten cliffhanger.
Dagen efter Nyårsafton hade jag flyttat in i min lägenhet (bodde hos mamma som paniklösning när jag först kom ner hit igen) och andra dagen i lägenheten hade jag Maria hemma hos mig på "dejt". En helt oskyldig dejt för övrigt. Och mitt under denna så kom Marlene hem till mig för att titta lite hur jag hade det i lägenheten och så... Hon gick direkt igen för att hon inte ville störa när hon såg att jag hade sällskap, och vi kunde fortsätta kvällen med lite filmtittande och allmänt mys. Fortfarande utan snusk ifall någon undrar. Sedan körde jag hem henne, och efter det så tog min historia en ganska oväntad och jobbig vändning... Men mer om det imorgon.
Nu får ni sova så gott så länge, för det ska jag.
Tja, jag är hur som haver en 29-årig kille - märk väl att valet av 'kille' framför 'man' är fullt medvetet - från en medelliten stad i sydöstra hörnan av vårt tydligen ganska avlånga land.
*sätter på lite Enya för att komma i stämning så här mitt i natten*
Jobbar gör jag på ett sånt där drygt ställe där man sitter vid ett dumt skrivbord, svarar i en dum telefon och skriver dumma brev och dumma fax till dumma företagskunder. Vad jag vill göra när jag blir stor vet jag inte. Alltså är jag liten. Eller just det.. jag är ju en kyckling... Så var det ja.
Finns det något mer man brukar skriva i sådana här bloggar? Tja, jag kan ju sammanfatta lite mer om den här kycklingens liv så här långt. För tillfället så kan vi skita i de första 27 åren. Har nämligen inga planer på att skriva någon självbiografi än. Fast vem vet... Skulle den här lilla saken dra åt sig en 4-5 läsare så kanske man får tänka om (:
Fram till oktober förra året var jag lycklig sambo... eh nej, jag börjar om igen. Fram till oktober förra året var jag sambo. Sedan blev jag icke-sambo. Och flyttade tillbaka till min hemstad från Smålands skogar dit jag flyttade innan. Blev väl inte så värst lycklig då heller visserligen, men potential fanns. I alla fall i några veckor. Sedan träffade jag en tjej ute. Vi kan kalla henne för Marlene. En tjej som precis som jag själv inte ville ha något förhållande utan njuta av friheten och kravlösheten av att vara själv. Nu vet jag vad alla ni tänker... " Det han egentligen säger är att de ville kunna knulla runt utan känsloförbindelser, fast han vågar inte skriva det rakt ut." Ni är alla förlåtna. Och ni har alla fel. Vi knullade inte alls. Visst, vi hånglade visst lite i början, men that's it. Annars så började vi umgås som VÄNNER. Skitskönt. En tjej som det klaffar med helt som man slipper känslotjafs med. Perfekt ju.
Usch, nu börjar jag bli långrandig... har väl tappat runt 20% av alla läsare vid denna punkten. Men till er som är kvar: ni har en hel del godbitar att se fram emot, så plöj vidare bara (:
Den här perfekta, utopiska vänskaps/singel-tjofräset visade sig vara just utopiskt. Tog väl en månad sen kom den här kycklingen på att han var kär. Igen. Ärlig och rak som han är så berättade han detta för sin käresta, som handlöst blev lika kär hon... eller blev hon? Nä hon blev ju inte det. Hon sade typ att det var synd att jag kände så, men hon hade ju som sagt "bestämt sig" för att vara singel. Inget ont om henne nu om ni tror det. Herre gud, hon kunde ju lika lite rå för att hon inte blev kär i mig som jag kunde rå för att jag blev det. Vi fortsatte iaf att träffas och kolla på film o sånt där trevligt som vänner gör.
Ohållbart i längden, det visste jag. För jag kunde inte knäppa med fingret och plötsligt inte vara kär. Lika lite som jag kunde knäppa med fingret så att hon blev kär i mig. Så jag träffade en annan tjej. Maria får hon heta här inne. Tänkte att hon kunde hjälpa mig komma över Marlene. Maria verkade nämligen väldigt väldigt intresserad, och det väldigt väldigt snabbt. Sedan skadade det inte att hon var 19 år, oskuld och onormalt snygg (:
Nu ska jag avsluta dagens... jag menar nattens blogg som vilken annan såpa som helst, nämligen med en liten cliffhanger.
Dagen efter Nyårsafton hade jag flyttat in i min lägenhet (bodde hos mamma som paniklösning när jag först kom ner hit igen) och andra dagen i lägenheten hade jag Maria hemma hos mig på "dejt". En helt oskyldig dejt för övrigt. Och mitt under denna så kom Marlene hem till mig för att titta lite hur jag hade det i lägenheten och så... Hon gick direkt igen för att hon inte ville störa när hon såg att jag hade sällskap, och vi kunde fortsätta kvällen med lite filmtittande och allmänt mys. Fortfarande utan snusk ifall någon undrar. Sedan körde jag hem henne, och efter det så tog min historia en ganska oväntad och jobbig vändning... Men mer om det imorgon.
Nu får ni sova så gott så länge, för det ska jag.
Kommentarer
Postat av: Victoria
Hej på dig! tackar för kommentaren men kan inte låta bli att undra vad det är för speciellt med mig som gör att jag är så pass mycket vettigare än alla de här andra blogggalna fruntimmerna här?? :D Haha! ;)
Du verkar rätt vettig själv :) Men varför denna anonymitet? Det förstör ju hela spänningen med att blogga.
Trackback
